Jag är jag, bara jag. Men vem bestämmer vem ”jag” är? Gör jag?
Jag funderar mycket. Nej, där ljög jag, det enda jag gör är att fundera, hela mitt liv är en fundering. Jag hoppas att en dag kunna förändra världen, förändra sättet vi människor ser på varandra, förändra sättet vi försöker leva utifrån någon annans vinkel.
Ibland önskar jag att jag var blind så jag slapp se alla etiketter på människor, döv så jag slapp höra dem. Men jag är ju bara jag och lyckligtvis har jag både öron och ögon, men jag har faktiskt en mun också. Frågan är bara vad jag ska använda den till?
”Ful”, ”snygg”, ”tjock”, ”smal”, ”fattig”, ”rik”, ”svart”, ”vit”... Alla små etiketter som sitter över hela kroppen på människor som fyrkantiga, gula post-it. Post-it beskriver nog det ganska bra, eftersom det ofta står fel på lapparna, oftast bara skrivet med smala, darriga blyertssreck. Antagligen kommer man behöva sudda ut lappen och ersätta den med något helt annat, eller göra som jag, slänga lappen i soptunnan och hoppas att ingen hittar den.
Etiketterna sitter där redan innan jag kommit dit för att kunna kasta dem till återvinningen, etiketter som någon hann före med att sätta dit. Istället för att faktiskt lära känna personen nöjer jag mig med recensionen någon annan gav mig, och behandlar personen utifrån det. Det hemska är att lapparna verkligen åker till återvinningen, de försvinner inte, bara dyker upp i olika tillfällen, kanske på nya personer.
Men nej, nej, ”Jag struntar i vad andra tycker”, ”Jag kör mitt egna race”, ”Insidan är det enda som räknas”. Bullshit! Kanske stannar du inte vid ”ful”/”snygg” för att beskriva en persons insida, men de allra flesta stannar nog och tittar på de gamla lapparna någon annan klistrat dit. Kanske sätter dit några egna, eller helt och hållet stannar vid läs-stadiet.
Är det så konstigt att vi inte riktigt vågar ”vara oss själva” för, vem bestämde vem ”jag” är och tänk om den ”jag” tror jag är, inte är rätt? Enligt mig börjar vi bete oss ut efter våra små lappar vi har på oss, beter oss utifrån så vi tror andra ser oss. Sanningen är att vi inte kan få en bra titt på lapparna, eftersom vi är i fel vinkel men vi gissar oss fram och det faller sig naturligt att bete sig på ett visst sätt.
Det jobbiga kommer när man börjar behandla sig själv utefter så man tror att andra ser en, för antagligen blandar man in massor av egna tankar i det, så var det för mig i alla fall. Hur ser egentligen ”snäll” ut upp och ner? När det stod på min lapp läste jag det som något helt annat.
Jag vet inte om jag ska vara glad för att jag har turen att ha kompisar, eller om jag ska vara ledsen för dem som inte har den turen. Ja, jag tror verkligen det handlar om tur, åtminstone i skolan.
Kanske hade jag tur som blev djupt deprimerad, som hamnade hos Socialtjänsten och hos BUP. Kanske var turen på min sida igen, eller så gjorde jag denna helt själv, utan någon slump inblandad. Jag var tvungen att kämpa mig upp själv, med styrka jag inte visste fanns inom mig. Ingen ska behöva känna de känslorna jag kände då, ingen ska behöva må så dåligt att de inte vill leva på denna planeten längre.
Jag är bara jag, men vem bestämmer vem ”jag” är? Gör jag?
Jag tycker så innerligt synd om människor som blir utsatta för hat, skitsnack och allmänt dåliga tankar från andra människor, och jag vill stå upp för dem. När det känns som om ingenting är som det ska, då vill jag vara där. Kanske kommer jag förlora människor på vägen, men det borde inte göra mig någonting, för om personerna beter sig på fel sätt så är de antagligen inte rätt personer för mig att umgås med, ändå.
Så vad ska jag använda min mun till? Att stå upp för det jag tycker? Hur gör man det egentligen? Tar upp bordskniven och klingar i glaset tre gånger innan man ställer sig upp och säger rakt ut vad man tänker?
”Var dig själv!”. Väldigt lätt att säga och jag har klämt ut det vid flertal tillfällen, utan att riktigt veta vad jag menar själv. Är det ens någon som vet allt om sig själv, som vet exakt vem man själv är? Kanske är det inte så man menar, kanske ska man helt enkelt inte ändras beroende av andra människor, att man känner sig trygg i sig själv oavsett hur andra är.
Om det är så att man helt enkelt inte ska ändras på grund av andra människor, misslyckas de allra flesta skulle jag vilja säga, inklusive jag. Sällan att jag delar med mig av samma skämt överallt jag går, pratar med samma ordval eller delar med mig av den här sidan av mig, skrivarsidan. Jag beter mig olika beroende på vilka jag är med, och det är nog så det ska vara, så det bör vara, så det är.
Jag är en fjortonårig tjej med massvis av funderingar, åsikter och tankar. Min skola ligger synligt från min bostad och visst, jag har inte levt i så många år och kanske inte har upplevt så många saker, men jag skulle ändå inte vilja kalla mig för oerfaren. Jag tror inte det handlar om hur många varv man snurrat runt solen, hur många platser man varit på eller hur mycket tragiskt man sett, utan om vad man väljer att göra med det.
Personer kan dölja sitt ”sanna jag” otroligt bra, kanske till och med så bra att de lurar sig själva samtidigt. Vem är det egentligen som gömmer sig bakom de halvsnygga glasögonen? Är det den personen de strävar efter att vara, eller någon helt annan?
Jag känner mig som en ganska förvirrad person, men samtidigt känner jag mig sjukt säker i denna osäkra värld. Jag har tagit ett kliv bort ifrån bubblan och tittar just nu in, in i min konstiga men så verkliga lilla värld jag lever i. Människor förvånar mig på alla möjliga sätt och jag blir ofta ståendes som ett stort gap inombords när jag bevittnar vissa händelser.
Jag är bara jag, men vem bestämde vem ”jag” är? Gör jag?
Vi kan nog inte påverka våra lappar. De kommer förändras, suddas ut och kastas bort lika många gånger som det kommer nya. Vi kan bara välja att forma den vi är, utifrån så VI vill vara, oavsett vad vi läser på våra upp och nedvända lappar. Kanske kommer andra chockas av den just DU är, eller så de visste precis vem du var, hela tiden.
Möjligtvis är det ändå vi som bestämmer vilka vi är, även om det inte känns så. Vi kanske borde sluta skriva och läsa på andra människor, och helt enkelt strunta i att dela upp dem. Då kanske de gör samma, och lägger energi på att lära känna dig istället. Det kan tänkas vara svårt, och lite onödigt med tanke på att lapparna oftast inte stämmer, men vi kan välja att tydligt markera när någon fått en felaktig lapp. Det är väl det vi ska använda munnen till, att markera när någonting är fel? Vi borde kunna ta och skriva några egna post-it:s på så vi vill vara, och strunta i vilka är för stunden.
Du är ju trots allt du, och någonstans inom dig bestämmer DU, vem just du vill vara.
Jag funderar mycket. Nej, där ljög jag, det enda jag gör är att fundera, hela mitt liv är en fundering. Jag hoppas att en dag kunna förändra världen, förändra sättet vi människor ser på varandra, förändra sättet vi försöker leva utifrån någon annans vinkel.
Ibland önskar jag att jag var blind så jag slapp se alla etiketter på människor, döv så jag slapp höra dem. Men jag är ju bara jag och lyckligtvis har jag både öron och ögon, men jag har faktiskt en mun också. Frågan är bara vad jag ska använda den till?
”Ful”, ”snygg”, ”tjock”, ”smal”, ”fattig”, ”rik”, ”svart”, ”vit”... Alla små etiketter som sitter över hela kroppen på människor som fyrkantiga, gula post-it. Post-it beskriver nog det ganska bra, eftersom det ofta står fel på lapparna, oftast bara skrivet med smala, darriga blyertssreck. Antagligen kommer man behöva sudda ut lappen och ersätta den med något helt annat, eller göra som jag, slänga lappen i soptunnan och hoppas att ingen hittar den.
Etiketterna sitter där redan innan jag kommit dit för att kunna kasta dem till återvinningen, etiketter som någon hann före med att sätta dit. Istället för att faktiskt lära känna personen nöjer jag mig med recensionen någon annan gav mig, och behandlar personen utifrån det. Det hemska är att lapparna verkligen åker till återvinningen, de försvinner inte, bara dyker upp i olika tillfällen, kanske på nya personer.
Men nej, nej, ”Jag struntar i vad andra tycker”, ”Jag kör mitt egna race”, ”Insidan är det enda som räknas”. Bullshit! Kanske stannar du inte vid ”ful”/”snygg” för att beskriva en persons insida, men de allra flesta stannar nog och tittar på de gamla lapparna någon annan klistrat dit. Kanske sätter dit några egna, eller helt och hållet stannar vid läs-stadiet.
Är det så konstigt att vi inte riktigt vågar ”vara oss själva” för, vem bestämde vem ”jag” är och tänk om den ”jag” tror jag är, inte är rätt? Enligt mig börjar vi bete oss ut efter våra små lappar vi har på oss, beter oss utifrån så vi tror andra ser oss. Sanningen är att vi inte kan få en bra titt på lapparna, eftersom vi är i fel vinkel men vi gissar oss fram och det faller sig naturligt att bete sig på ett visst sätt.
Det jobbiga kommer när man börjar behandla sig själv utefter så man tror att andra ser en, för antagligen blandar man in massor av egna tankar i det, så var det för mig i alla fall. Hur ser egentligen ”snäll” ut upp och ner? När det stod på min lapp läste jag det som något helt annat.
Jag vet inte om jag ska vara glad för att jag har turen att ha kompisar, eller om jag ska vara ledsen för dem som inte har den turen. Ja, jag tror verkligen det handlar om tur, åtminstone i skolan.
Kanske hade jag tur som blev djupt deprimerad, som hamnade hos Socialtjänsten och hos BUP. Kanske var turen på min sida igen, eller så gjorde jag denna helt själv, utan någon slump inblandad. Jag var tvungen att kämpa mig upp själv, med styrka jag inte visste fanns inom mig. Ingen ska behöva känna de känslorna jag kände då, ingen ska behöva må så dåligt att de inte vill leva på denna planeten längre.
Jag är bara jag, men vem bestämmer vem ”jag” är? Gör jag?
Jag tycker så innerligt synd om människor som blir utsatta för hat, skitsnack och allmänt dåliga tankar från andra människor, och jag vill stå upp för dem. När det känns som om ingenting är som det ska, då vill jag vara där. Kanske kommer jag förlora människor på vägen, men det borde inte göra mig någonting, för om personerna beter sig på fel sätt så är de antagligen inte rätt personer för mig att umgås med, ändå.
Så vad ska jag använda min mun till? Att stå upp för det jag tycker? Hur gör man det egentligen? Tar upp bordskniven och klingar i glaset tre gånger innan man ställer sig upp och säger rakt ut vad man tänker?
”Var dig själv!”. Väldigt lätt att säga och jag har klämt ut det vid flertal tillfällen, utan att riktigt veta vad jag menar själv. Är det ens någon som vet allt om sig själv, som vet exakt vem man själv är? Kanske är det inte så man menar, kanske ska man helt enkelt inte ändras beroende av andra människor, att man känner sig trygg i sig själv oavsett hur andra är.
Om det är så att man helt enkelt inte ska ändras på grund av andra människor, misslyckas de allra flesta skulle jag vilja säga, inklusive jag. Sällan att jag delar med mig av samma skämt överallt jag går, pratar med samma ordval eller delar med mig av den här sidan av mig, skrivarsidan. Jag beter mig olika beroende på vilka jag är med, och det är nog så det ska vara, så det bör vara, så det är.
Jag är en fjortonårig tjej med massvis av funderingar, åsikter och tankar. Min skola ligger synligt från min bostad och visst, jag har inte levt i så många år och kanske inte har upplevt så många saker, men jag skulle ändå inte vilja kalla mig för oerfaren. Jag tror inte det handlar om hur många varv man snurrat runt solen, hur många platser man varit på eller hur mycket tragiskt man sett, utan om vad man väljer att göra med det.
Personer kan dölja sitt ”sanna jag” otroligt bra, kanske till och med så bra att de lurar sig själva samtidigt. Vem är det egentligen som gömmer sig bakom de halvsnygga glasögonen? Är det den personen de strävar efter att vara, eller någon helt annan?
Jag känner mig som en ganska förvirrad person, men samtidigt känner jag mig sjukt säker i denna osäkra värld. Jag har tagit ett kliv bort ifrån bubblan och tittar just nu in, in i min konstiga men så verkliga lilla värld jag lever i. Människor förvånar mig på alla möjliga sätt och jag blir ofta ståendes som ett stort gap inombords när jag bevittnar vissa händelser.
Jag är bara jag, men vem bestämde vem ”jag” är? Gör jag?
Vi kan nog inte påverka våra lappar. De kommer förändras, suddas ut och kastas bort lika många gånger som det kommer nya. Vi kan bara välja att forma den vi är, utifrån så VI vill vara, oavsett vad vi läser på våra upp och nedvända lappar. Kanske kommer andra chockas av den just DU är, eller så de visste precis vem du var, hela tiden.
Möjligtvis är det ändå vi som bestämmer vilka vi är, även om det inte känns så. Vi kanske borde sluta skriva och läsa på andra människor, och helt enkelt strunta i att dela upp dem. Då kanske de gör samma, och lägger energi på att lära känna dig istället. Det kan tänkas vara svårt, och lite onödigt med tanke på att lapparna oftast inte stämmer, men vi kan välja att tydligt markera när någon fått en felaktig lapp. Det är väl det vi ska använda munnen till, att markera när någonting är fel? Vi borde kunna ta och skriva några egna post-it:s på så vi vill vara, och strunta i vilka är för stunden.
Du är ju trots allt du, och någonstans inom dig bestämmer DU, vem just du vill vara.
fotograf: Hanna Sörqvist