Orättvisor. Vad ska vi göra med dem och hur ska vi behandla dem?
Jag vet ärligt talat inte. I skrivandets stund är det julafton, och jag har idag ätit lunch i form av det klassiska julbordet, tillsammans med massor av ensamma människor. De samlades i kyrkan och i år ville jag också vara där, mest för att få lite perspektiv på saker och ting. Det fick jag!
Jag vet ärligt talat inte. I skrivandets stund är det julafton, och jag har idag ätit lunch i form av det klassiska julbordet, tillsammans med massor av ensamma människor. De samlades i kyrkan och i år ville jag också vara där, mest för att få lite perspektiv på saker och ting. Det fick jag!
Samtidigt som jag sitter där, tuggandes på tillagad mat med en äldre man framför mig, sitter någon annan och öppnar paket efter paket. Precis i samma stund sitter någon utanför ICA och fryser med sin lilla pappersmugg i hopp om några lösa kronor som blir över efter familjernas handling. Någon annan stans är det krig, svält och allmänt elände.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt, för
1: Ska jag vara glad över det jag har?
2: Ledsen för det jag inte har?
3: Glad för de som har det bra?
4: Ledsen för de som inte har det bra?
Såklart vill jag vara glad! Men ändå, är det okej att vara glad i allt elände? Är det okej att klaga på mina ”mindre problem”, för för mig är det ju faktiskt stora problem?
Ifall jag skulle stå och ”klaga” på att mina ben ser konstiga ut när jag rör på mig, är inte det ett hån mot flickan i rullstol? Är det alltså elakt av mig att njuta av min mat, och käka hela dagen, eller ska jag tänka på de som inte får någon mat och strunta i att äta så mycket? De vill väl att vi ska uppskatta det vi har?
Där har vi det, uppskatta det vi har! Ja, det gäller väl att uppskatta det vi har och det knepiga är det att de som i mina ögon har så lite, är också de som ger så mycket.
Känslor är alltid känslor, och jag har märkt att det inte finns någon riktig skala på hur mycket känslan ska kännas. På lovet kan jag vara precis lika stressad över att jag ska med bussen OM FYRA TIMMAR, som jag är över att skriva klart NO-arbetet på fyra sidor, PÅ EN KVART under läsåret! Fortfarande samma känsla, löjligt nog.
Lite lika kan det väl vara med det här, allas liv är olika men vi alla har våra problem och våra svårigheter, men också våra underbara tillfällen! Känslan är samma.
Orättvisor är orättvisa, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men att uppskatta det jag har är en bra början, och göra det jag kan för att göra det bättre för andra! Vi lever tillsammans. Vi måste komma ihåg det. Det är ingen skillnad på oss.
Behandla dem med respekt!
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt, för
1: Ska jag vara glad över det jag har?
2: Ledsen för det jag inte har?
3: Glad för de som har det bra?
4: Ledsen för de som inte har det bra?
Såklart vill jag vara glad! Men ändå, är det okej att vara glad i allt elände? Är det okej att klaga på mina ”mindre problem”, för för mig är det ju faktiskt stora problem?
Ifall jag skulle stå och ”klaga” på att mina ben ser konstiga ut när jag rör på mig, är inte det ett hån mot flickan i rullstol? Är det alltså elakt av mig att njuta av min mat, och käka hela dagen, eller ska jag tänka på de som inte får någon mat och strunta i att äta så mycket? De vill väl att vi ska uppskatta det vi har?
Där har vi det, uppskatta det vi har! Ja, det gäller väl att uppskatta det vi har och det knepiga är det att de som i mina ögon har så lite, är också de som ger så mycket.
Känslor är alltid känslor, och jag har märkt att det inte finns någon riktig skala på hur mycket känslan ska kännas. På lovet kan jag vara precis lika stressad över att jag ska med bussen OM FYRA TIMMAR, som jag är över att skriva klart NO-arbetet på fyra sidor, PÅ EN KVART under läsåret! Fortfarande samma känsla, löjligt nog.
Lite lika kan det väl vara med det här, allas liv är olika men vi alla har våra problem och våra svårigheter, men också våra underbara tillfällen! Känslan är samma.
Orättvisor är orättvisa, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Men att uppskatta det jag har är en bra början, och göra det jag kan för att göra det bättre för andra! Vi lever tillsammans. Vi måste komma ihåg det. Det är ingen skillnad på oss.
Behandla dem med respekt!