Jag började med att skriva ”Tid är ett påhitt”, men det var som att ge mig själv en riktigt hård bitch slap (som garanterat skulle ekat genom korridorerna om den var verklig). Detta, för att jag håller med mig själv riktigt ordentligt och då blir mitt agerande så hemskt fel. Om tid är ett påhitt -Vad är då jag, stressmonstret? En uppskruvad leksak?
Det finns något som heter stress och något som heter långvarig stress. Det kan vara lite gött att känna sig energisk när en situation uppstår där du behöver agera en aning snabbare. Som till exempel när du (precis som jag) är liiite för mycket utav en tidsoptimist när det kommer till att passa busstiderna så det slutar med att alarmsystemet slås på i kroppen och plötsligt kan du flyga fram och ”ta ikapp” tiden genom att springa till hållplatsen.
Sådan stress går väl ann. Men jag själv -Jag pratar om något helt annat! Det är nämligen så att jag ständigt känner mig stressad, långvarigt stressad. Eller alltså; känner jag mig lugn känner jag det tydligt i hela kroppen för mitt ”vanliga” läge är för tillfället ett stressigt sådant.
Varför är svårt att säga. Springer jag till bussen och väl hälsat på busschauffören och satt mig ner på ett säte (om jag har tur och hinner), brukar ju pulsen dra sig nedåt och andningen lägga sig medan sätets yta börjar kännas verklig. Men nu är det som att pulsen aldrig går upp i det läget, men stress-känslan försvinner heller aldrig.
Jag skulle kunna se det som att alltför mycket händer i mitt liv, och att jag på något sätt försöker ”springa ikapp” mig själv. Eller att jag ständigt ser till att vara i ett uppjagat tillstånd för att orka med/hänga med i allt som händer. Någonting sådant.
Bland annat märker jag stressen genom att...
*Det är svårt att fokusera (Jag har till exempel börjat skriva i fem olika dokument om olika saker innan jag kom till detta, och jag är alldeles för tankspridd och svårorganiserad för att hålla mig till ett ämne. Texterna är därför inte det minsta färdigskrivna!)
*Nacken är spänd (Shieet vad jag ogillar att ha spänd nacke, särskilt eftersom nackmassage inte är min grej och jag typ skriker i olika tonlägen varje gång någon försöker!)
*Jag glömmer bort ALLT (Okej inte riktigt allt, men jag minns mycket mindre än vad jag brukar. Vilket i sig är ett stressmoment för då blir jag ju stressad över vad jag kan tänkas ha glömt.)
Massor av annat också, men det lär bero på lite olika saker. Det jag vill komma till är att stress är vanligt, mycket jobbigt, och totalt onödigt enligt mig. Förr i tiden behövde vi det när vi utsattes för dödlig fara och sådant, och nu kan vi väl också ”behöva” det ibland. Men jag hade gärna skippat det ett tag.
Juste, jag glömde nästan. (Haha.) Att tid är påhittat påstår jag eftersom vi människor fyller våra liv med år, dagar, timmar, minuter och sekunder. Sådant som egentligen inte hade behövt finnas. Och vi fyller dessa år, dagar, timmar, minutrar och sekundrar med liv, sådant som vi tycker är viktigt och därför blir ett ”måste”. I mitt liv skapar måsten stress och för många andra med.
Vi behöver inget åttonde dygn på veckan, för enligt mig existerar inte riktigt veckan, det är bara något vi människor säger för att fylla livet med något sorts tidsperspektiv (eller helt enkelt skapa stress).
Jag började med att skriva ”Tid är ett påhitt”, och jag väljer att avsluta så med.
Läs mer om stress här:
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Stress/
Det finns något som heter stress och något som heter långvarig stress. Det kan vara lite gött att känna sig energisk när en situation uppstår där du behöver agera en aning snabbare. Som till exempel när du (precis som jag) är liiite för mycket utav en tidsoptimist när det kommer till att passa busstiderna så det slutar med att alarmsystemet slås på i kroppen och plötsligt kan du flyga fram och ”ta ikapp” tiden genom att springa till hållplatsen.
Sådan stress går väl ann. Men jag själv -Jag pratar om något helt annat! Det är nämligen så att jag ständigt känner mig stressad, långvarigt stressad. Eller alltså; känner jag mig lugn känner jag det tydligt i hela kroppen för mitt ”vanliga” läge är för tillfället ett stressigt sådant.
Varför är svårt att säga. Springer jag till bussen och väl hälsat på busschauffören och satt mig ner på ett säte (om jag har tur och hinner), brukar ju pulsen dra sig nedåt och andningen lägga sig medan sätets yta börjar kännas verklig. Men nu är det som att pulsen aldrig går upp i det läget, men stress-känslan försvinner heller aldrig.
Jag skulle kunna se det som att alltför mycket händer i mitt liv, och att jag på något sätt försöker ”springa ikapp” mig själv. Eller att jag ständigt ser till att vara i ett uppjagat tillstånd för att orka med/hänga med i allt som händer. Någonting sådant.
Bland annat märker jag stressen genom att...
*Det är svårt att fokusera (Jag har till exempel börjat skriva i fem olika dokument om olika saker innan jag kom till detta, och jag är alldeles för tankspridd och svårorganiserad för att hålla mig till ett ämne. Texterna är därför inte det minsta färdigskrivna!)
*Nacken är spänd (Shieet vad jag ogillar att ha spänd nacke, särskilt eftersom nackmassage inte är min grej och jag typ skriker i olika tonlägen varje gång någon försöker!)
*Jag glömmer bort ALLT (Okej inte riktigt allt, men jag minns mycket mindre än vad jag brukar. Vilket i sig är ett stressmoment för då blir jag ju stressad över vad jag kan tänkas ha glömt.)
Massor av annat också, men det lär bero på lite olika saker. Det jag vill komma till är att stress är vanligt, mycket jobbigt, och totalt onödigt enligt mig. Förr i tiden behövde vi det när vi utsattes för dödlig fara och sådant, och nu kan vi väl också ”behöva” det ibland. Men jag hade gärna skippat det ett tag.
Juste, jag glömde nästan. (Haha.) Att tid är påhittat påstår jag eftersom vi människor fyller våra liv med år, dagar, timmar, minuter och sekunder. Sådant som egentligen inte hade behövt finnas. Och vi fyller dessa år, dagar, timmar, minutrar och sekundrar med liv, sådant som vi tycker är viktigt och därför blir ett ”måste”. I mitt liv skapar måsten stress och för många andra med.
Vi behöver inget åttonde dygn på veckan, för enligt mig existerar inte riktigt veckan, det är bara något vi människor säger för att fylla livet med något sorts tidsperspektiv (eller helt enkelt skapa stress).
Jag började med att skriva ”Tid är ett påhitt”, och jag väljer att avsluta så med.
Läs mer om stress här:
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Stress/