”Jag släppte sladden om mikrofonen och försökte få fäste i publiken och sa stadigt ’Visste du att.... och är hela 1meter....87cm... och...85mm lång?’.”
Precis så skrev jag i ett blogginlägg den 11 november 2013, när jag fyra dagar tidigare dragit på mig Sagas paljettklänning och rakryggad klivit upp på den svartmålade scenen för att försöka se självsäker ut. Det var ett skådespel. Jag var inte kaxig, jag var inte säker -jag var livrädd.
Kabarén. Jag minns hur jag gick veckor innan och åmade mig över hur dåligt det skulle gå. Jag var övertygad om att Fridaskolan i Mölnlycke skulle vara tvungna att få journalisterna att skriva ”14 årig tjej avled under torsdagen, polisen misstänker nervositet” som notis i tidningarna. Mitt jobb var ju inte att prata (den delen skulle WK sköta) -Jag skulle bara skriva!
Men ska jag vara ärlig (vilket jag strävar efter att vara) så var det inte det jag såg framför mig. Det var det scenskräcken såg, såklart, men jag själv såg faktiskt hur jag lyckades, jag visste bara inte vilken bild som skulle få rätt.
Du själv kan ju få avgöra om jag lyckades eller inte. ;) Nej föresten; det är tydligt hur jag lyckades, hur jag vann! Inte bara det att jag formade ord till att förklara hur många kapsyler Jonatan har hemma, utan vetskapen att jag sått och format dessa ord inför massor av människor! Jag vann en kamp inom mig.
Mitt mål när jag var sex år, i skolan, var; ”RÄcka upp handen mer” (och rida mer). Något som sedan dess förföljt mig.
Jag HAR scenskräck! Jag tycker det ÄR obehagligt att prata i klassrummet, på rasten och att överhuuvdtaget PRATA, men vet du vad? INGENTING får mig att bli lika stolt som när jag klarar av det. Den adrenalinkicken efter att ha ställt en risky fråga på lektionen eller ha haft en presentation eller ha gjort något annat läskigt... Då är jag levande på riktigt och jag älskar det!
Kan jag påstå att jag nu älskar att prata inför grupp? Ja. Hatar jag det också? Självklart. Men jag är en fighter och tänker inte ge mig förrän jag kommit i mål. Ansiktet får vara hur rött det vill, knäskålarna får skaka, rösten får vara ostadig... Nästa gång kommer jag älska det lite mer och hata det lite mindre!
Precis så skrev jag i ett blogginlägg den 11 november 2013, när jag fyra dagar tidigare dragit på mig Sagas paljettklänning och rakryggad klivit upp på den svartmålade scenen för att försöka se självsäker ut. Det var ett skådespel. Jag var inte kaxig, jag var inte säker -jag var livrädd.
Kabarén. Jag minns hur jag gick veckor innan och åmade mig över hur dåligt det skulle gå. Jag var övertygad om att Fridaskolan i Mölnlycke skulle vara tvungna att få journalisterna att skriva ”14 årig tjej avled under torsdagen, polisen misstänker nervositet” som notis i tidningarna. Mitt jobb var ju inte att prata (den delen skulle WK sköta) -Jag skulle bara skriva!
Men ska jag vara ärlig (vilket jag strävar efter att vara) så var det inte det jag såg framför mig. Det var det scenskräcken såg, såklart, men jag själv såg faktiskt hur jag lyckades, jag visste bara inte vilken bild som skulle få rätt.
Du själv kan ju få avgöra om jag lyckades eller inte. ;) Nej föresten; det är tydligt hur jag lyckades, hur jag vann! Inte bara det att jag formade ord till att förklara hur många kapsyler Jonatan har hemma, utan vetskapen att jag sått och format dessa ord inför massor av människor! Jag vann en kamp inom mig.
Mitt mål när jag var sex år, i skolan, var; ”RÄcka upp handen mer” (och rida mer). Något som sedan dess förföljt mig.
Jag HAR scenskräck! Jag tycker det ÄR obehagligt att prata i klassrummet, på rasten och att överhuuvdtaget PRATA, men vet du vad? INGENTING får mig att bli lika stolt som när jag klarar av det. Den adrenalinkicken efter att ha ställt en risky fråga på lektionen eller ha haft en presentation eller ha gjort något annat läskigt... Då är jag levande på riktigt och jag älskar det!
Kan jag påstå att jag nu älskar att prata inför grupp? Ja. Hatar jag det också? Självklart. Men jag är en fighter och tänker inte ge mig förrän jag kommit i mål. Ansiktet får vara hur rött det vill, knäskålarna får skaka, rösten får vara ostadig... Nästa gång kommer jag älska det lite mer och hata det lite mindre!
Skrivet av: Sara Gustafsson