Jag brukar visulera en liten film i huvudet, där jag befinner mig på en klassåterträff. En träff där jag får chansen att träffa alla dem jag nu träffar varje vardag, fast ungefär år 2035. (Tio år brukar det väl vara, men jag tänker mig återträff nummer 2.) Vilka är vi då?
Det finns en till.. Du vet när journalister får kontakt med människor som varit mobbade under skoltiden och gör ett reportage om dem? VEM kommer de intervjua från min klass? (Eller vilka?) Vem kommer säga ”Ingen av varken lärarna eller klasskompisarna såg mig, ingen gjorde något. Det var som att dem inte brydde sig”.
Är det en deprimerande tanke? Lite. Eller väldigt. Men som med många andra deprimerande tankar går de att vända till det positiva, för jag blir ganska inspirerad till att SE TILL att det aldrig blir ett sådant där repotage! (Och ifall det blir ett repotage, vill jag skriva det för jag vill bli journalist men det är en annan sak.)
Klassåterträffen då? Han eller hon eller hen som var mobbad eller utstött, lär väl vara den som är starkast och har den snyggaste kostymen. Nej, jag har ingen aning men det skulle vara möjligt. Varför? -Jo för att är man utsatt för tråkigheter och går igenom jobbiga tider, växer man och blir målmedveten! Vi andra får väl våra ”jobbiga tider” och erfarenheter senare i livet helt enkelt. (Lite mer komplicerat än så, men en snygg generalisering tycker jag.)
Jag har hört rejält många vuxna snacka om att ”de populära” i skolan är de som får det jobbigt senare i livet, de som liksom blir sopgubbar eller roligare; de som jobbar för den utstötte! Det är möjligt. När skolan försvinner, försvinner även populariteten och därigenom en stor del av personen. Det kanske blir vingligt i tillvaron helt enkelt!
Dessa saker vet jag inte alls. Och jag tycker inte om att antyda att det är ett dåligt jobb att hantera sopor, men nu blev det så. Det jag vill komma till är väl det där med att mobbaren kanske har offret som chef om några år (ifall chefen nu inte väljer att sparka personen), och att vi måste vårda våra kontakter.
Det vi gör NU, 2015, är jag övertygad om påverkar oss 2035 på klassåterträffen. Den vi är om tjugo år, är en utveckling av den vi är nu. Se till att det inte blir något repotage, snälla, och ta hand om varandra!
Det finns en till.. Du vet när journalister får kontakt med människor som varit mobbade under skoltiden och gör ett reportage om dem? VEM kommer de intervjua från min klass? (Eller vilka?) Vem kommer säga ”Ingen av varken lärarna eller klasskompisarna såg mig, ingen gjorde något. Det var som att dem inte brydde sig”.
Är det en deprimerande tanke? Lite. Eller väldigt. Men som med många andra deprimerande tankar går de att vända till det positiva, för jag blir ganska inspirerad till att SE TILL att det aldrig blir ett sådant där repotage! (Och ifall det blir ett repotage, vill jag skriva det för jag vill bli journalist men det är en annan sak.)
Klassåterträffen då? Han eller hon eller hen som var mobbad eller utstött, lär väl vara den som är starkast och har den snyggaste kostymen. Nej, jag har ingen aning men det skulle vara möjligt. Varför? -Jo för att är man utsatt för tråkigheter och går igenom jobbiga tider, växer man och blir målmedveten! Vi andra får väl våra ”jobbiga tider” och erfarenheter senare i livet helt enkelt. (Lite mer komplicerat än så, men en snygg generalisering tycker jag.)
Jag har hört rejält många vuxna snacka om att ”de populära” i skolan är de som får det jobbigt senare i livet, de som liksom blir sopgubbar eller roligare; de som jobbar för den utstötte! Det är möjligt. När skolan försvinner, försvinner även populariteten och därigenom en stor del av personen. Det kanske blir vingligt i tillvaron helt enkelt!
Dessa saker vet jag inte alls. Och jag tycker inte om att antyda att det är ett dåligt jobb att hantera sopor, men nu blev det så. Det jag vill komma till är väl det där med att mobbaren kanske har offret som chef om några år (ifall chefen nu inte väljer att sparka personen), och att vi måste vårda våra kontakter.
Det vi gör NU, 2015, är jag övertygad om påverkar oss 2035 på klassåterträffen. Den vi är om tjugo år, är en utveckling av den vi är nu. Se till att det inte blir något repotage, snälla, och ta hand om varandra!
Fotograf och skribent: Sara Gustafsson