Doften luktar grått, bränt och gammalt. Glöden har precis slocknat och sveper just nu runt i rummet som någon illaluktande, negativ stämning som tynger ner alla andra dofter och färger.
Har du någon gång tänkt på att människor är som värmeljus?
Vi alla ser olika ut, beter oss olika och är allmänt olika, men är gjorda av samma material och förväntar oss att bli respekterade för dem vi är. Ibland blir vi osäkra på vår förmåga att lysa, att vi behöver glöd från någon annan för att kunna lysa igen.
Glöden går ur oss alla ibland, och det är fullt normalt, men väldigt jobbigt. Du vet när allt är svart och det enda du ser är alla andra som dansar runt med sin glödande gnista. När du själv blivit mörkret, och tittar på ljuset. När det känns som om du inte hör hemma bland elden, som om du aldrig kommer hitta din gnista. När det rinner stearin över dig själv och alla andra. Det är DÅ någon förhoppningsvis sträcker ut en hjälpande arm och hoppas på att kunna skicka vidare lite eld, utan att ge bort all sin egna färg.
Vi människor är ofta rädda för att gilla oss själva anser jag. Vi är ofta rädda för att vi ska bli för självupptagna och för att vi ska glömma bort alla andra. Vi ”får” inte riktigt ta för oss, i rädsla för att bli FÖR mycket. Det är där det intressanta med värmeljus börjar!
Om vi människor skulle vara som värmeljus, skulle vi ge mest värme och kärlek, när vi lyser som starkast. Det är när vår gnista lyser som finast, som vi är redo att skicka vidare för att hjälpa någon som blåst omkull.
Jag tycker det är så, att när vi har som bäst självkänsla är då vi vågar dela med oss av våra goda tankar. Det är när vi mår bra angående oss själva och när vi har kontroll på våra problem, som vi klarar av att se det positiva i andra och uttrycka det i ord. Ändå är vi rädda för att tycka vår gnista är fin, i rädsla för att i samma veva, tycka att andra gnistor är fula.
Vi borde inte vara rädda för att skugga andra av vår gnista, vi borde lysa starkt och vara stolta över våra fina flammande färger. Vi behöver hjälpas åt, allihop, och inte vara rädda för att tycka vi är fina varelser. Låt bli att försöka blåsa ut andras eld, och lägg energi på att dela med dig av din istället.
Din flamma är inget likt någon annans, och var stolt över den, precis som den är, samtidigt som du ser det vackra i andra. Vi lever, blir bortblåsta och misslyckas, men vi lär oss. Ge stearinen en mening att finnas, ge livet en mening, och se det vackra i världen. Ha kul, lär dig lysa i storm och i mörker, var den du vill vara; BRILJERA!
Har du någon gång tänkt på att människor är som värmeljus?
Vi alla ser olika ut, beter oss olika och är allmänt olika, men är gjorda av samma material och förväntar oss att bli respekterade för dem vi är. Ibland blir vi osäkra på vår förmåga att lysa, att vi behöver glöd från någon annan för att kunna lysa igen.
Glöden går ur oss alla ibland, och det är fullt normalt, men väldigt jobbigt. Du vet när allt är svart och det enda du ser är alla andra som dansar runt med sin glödande gnista. När du själv blivit mörkret, och tittar på ljuset. När det känns som om du inte hör hemma bland elden, som om du aldrig kommer hitta din gnista. När det rinner stearin över dig själv och alla andra. Det är DÅ någon förhoppningsvis sträcker ut en hjälpande arm och hoppas på att kunna skicka vidare lite eld, utan att ge bort all sin egna färg.
Vi människor är ofta rädda för att gilla oss själva anser jag. Vi är ofta rädda för att vi ska bli för självupptagna och för att vi ska glömma bort alla andra. Vi ”får” inte riktigt ta för oss, i rädsla för att bli FÖR mycket. Det är där det intressanta med värmeljus börjar!
Om vi människor skulle vara som värmeljus, skulle vi ge mest värme och kärlek, när vi lyser som starkast. Det är när vår gnista lyser som finast, som vi är redo att skicka vidare för att hjälpa någon som blåst omkull.
Jag tycker det är så, att när vi har som bäst självkänsla är då vi vågar dela med oss av våra goda tankar. Det är när vi mår bra angående oss själva och när vi har kontroll på våra problem, som vi klarar av att se det positiva i andra och uttrycka det i ord. Ändå är vi rädda för att tycka vår gnista är fin, i rädsla för att i samma veva, tycka att andra gnistor är fula.
Vi borde inte vara rädda för att skugga andra av vår gnista, vi borde lysa starkt och vara stolta över våra fina flammande färger. Vi behöver hjälpas åt, allihop, och inte vara rädda för att tycka vi är fina varelser. Låt bli att försöka blåsa ut andras eld, och lägg energi på att dela med dig av din istället.
Din flamma är inget likt någon annans, och var stolt över den, precis som den är, samtidigt som du ser det vackra i andra. Vi lever, blir bortblåsta och misslyckas, men vi lär oss. Ge stearinen en mening att finnas, ge livet en mening, och se det vackra i världen. Ha kul, lär dig lysa i storm och i mörker, var den du vill vara; BRILJERA!